Ibland är världen liten. Igår träffade jag den barnmorska som träffade mig och Stefan efter att Ebba fötts för 10 år sedan. Ebba var sjuk och låg på Neo, läkarna tänkte minsann inte lova oss att hon skulle bli bra. Förmodligen men inte lova. Ebba låg ensam i en liten värmebädd utan oss, sladdar, dropp, navelartärkateter och syrgas. Och vi kom tillbaka till förlossningsrummet helt förtvivlade och helt utpumpade. Barnmorskan som hade hand om oss, sa något som jag verkligen tog till mig, som jag hängde mig fast vid. Hon sa: Flickan har ammat, då är hon stark. Det var så himla viktigt, jag tror inte hon förstod det själv! Men Stefan och jag var helt överens efteråt att det var den enda vettiga människa vi träffade på förlossningen, då för drygt 10 år sedan.
Och så igår träffade jag henne på jobbet! Är det inte otroligt! Hon följde med som doula till ett par som jag hade hand om. Och jag fick möjlighet att berätta vad det hon sagt betytt för oss! Och jag såg att det inte var en slump att hon sagt något så bra till oss. För hon betydde mycket för det par som hon följde med. Vilket leder mig till nästa slutsats. Vilken otrolig skillnad det kan göra att ha en känd människa med när man ska föda barn. Som kan förklara, som man litar på. Speciellt när man är otrygg och orolig. Det jag kunde bidra med i sammanhanget var litet, jag nådde inte fram. Jag sa samma saker som barnmorskan/doulan sa sedan när hon kom, men det jag sa gick inte fram på samma sätt.
Sedan ska väl tilläggas att det var en fruktansvärt jobbig kväll. Jag satt inte många minuter under hela kvällen och hann äta endast en macka. När jag kom hem hade jag ont i benen och kände mig som en urvriden trasa. Jag är nog tempo-ovan, det här var faktiskt det första riktiga springpasset jag gjort sedan jag började i slutet av april. Snart är det sommar och det kommer att bli fler jobbiga pass. Men det är ju inte så här jag vill jobba precis. Och det går inte att fuska med maten under ett kvällspass. Jag ska absolut inte göra om misstaget att tänka att jag går iväg och handlar något att äta när jag väl är på plats. Jag är ju ingen rookie, vissa dagar kommer man inte en meter utanför avdelningen. Ändå chansade jag. Speciellt som jag tittade in i kylskåpet och hittade två burkar, en med gulasch och en med falukorv. 25 grader varmt ute, näää vill inte ha! Men det hade inte varit fel med lite gulasch på kvällskvisten kan jag säga!
2 kommentarer:
Vad otroligt att ni träffades! Och det måste varit underbart att få framföra det och doulan måste ha fått en sådan kick av att ha betytt så mycket under alla år. HÄFTIGT!
Och jag förstår vad du menar med att inte nå fram på samma sätt som någon de har valt själva. Inte för att jag någonstans kan dra någon parallell mellan min bransch och att hjälpa barn till världen, men ibland kan jag förklara sådant för vilsna, okunniga husköpare som vare sig kommunen eller entreprenörerna kan. De litar helt enkelt mer på en självvald, opartisk person. Bygg-doula!
;-)
En bygg-doula, det är ju på pricken! Grattis i efterskott förresten, hoppas du blev firad med pompa och ståt som sig bör!
Skicka en kommentar