Klockan 04.55

Imorse var det inte frestande att sätta sig på cykeln. Jag riktigt hoppades att det skulle regna. Men det gjorde naturligtvis inte. Väl uppe var det lika bra att hoppa i kläderna och ta sig iväg. Pluggade i Ipoden och lyssnade på en dokumentär. Eller hann rättare sagt med två. Ingen snabb cykling men jätteskönt när jag väl kom iväg. Men oj vad kallt om fötterna! Det får bli fram med ullfrottésockarna nästa gång.

Dricke kaffe och funderar

Alldeles snart dags att åka. Just nu trivs jag väldigt bra med jobbet. Nästan varje arbetspass innehåller någon form av utmaning och det gillar jag. Framförallt gillar jag när jag i efterhand kan sätta mig ner och fundera. Kunde jag gjort på något annat sätt? Vad hade hänt då? Hade det blivit bättre? Till exempel är det så väldigt lätt att bli otålig i mitt jobb. Konsten att kunna vänta och ha tålamod, den är faktiskt väldigt svår. Och när man bara jobbar 50% blir man också lite extra mån om att få vara med när nya barn kommer till världen. Arbetstempot har varit väldigt bra på mina senaste pass. Det är så skönt att kunna fokusera på ett par i taget. Jag tackar för det.

Om att vänta på barnakuten

Jag ägnade en liten stund åt att förvånas på Astrids närakut i onsdags. Klockan var närmare 22 än 21 och vi väntade och väntade. Väntrummet var rätt fullt. Av vuxna. Ja, för det är tydligen så att man inte åker ensam vuxen med sitt barn till akuten en sen kväll. I alla fall 50% av de som satt där hade BÄGGE föräldrarna med sig. Okej, jag förstår; man har ett barn, detta barn gör sig illa och man kan inte för allt i världen sitta hemma och oroa sig och hålla kontakten via mobil eller så. Fine, man kanske måste ha en att trösta och en att köra till närakuten. Barnen verkade i och för sig rätt pigga och nytra. Det gick inte direkt att se utanpå vad det var för fel i alla fall. Men sedan fanns det de som hade två föräldrar och SYSKON med sig. Hela familjen på akuten klockan 21.30. Förstår inte vitsen med detta. Men priset tog faktiskt den 3,5 åriga vilt skrikande/ylande flickan (uppenbarligen inte pga urakut åkomma) som hade FYRA VUXNA med sig. Mamma och pappa och 2 till. Den enda hon vill veta av var ialla fall mamma. Och inte verkade det vara någon HBT-familje-variant heller. Är det curling eller lyx?!

Söt, sötare, sötast

Julius specialare

Det här är tradition om han råkar vara hemma och halvsjuk. Orginalet är med ris förresten! Och lugn bara lugn, det ingår visserligen inga grönsaker i specialaren men han får äpple till efterrätt. Vi har plockat ännu mer äpplen hos grannarna och till min stora lycka (nästan helt säker) är det Åkerö, det godaste äpplet jag vet. Jag håller på att föräta mig.

VAB:ar

Jag vab:ar för första gången mint 4 år. Vad jag kan minnas. Har både ringt skolan och f-kassan på rätt dag. Duktigt! Nu är det bara pappersprocedur kvar när de kommer från f-kassan. Åka ner till skolan, få signatur och posta. Gaaaahhh varför inte ett enklare system? Hur som helst. Jag har naturligtvis haft sjuka barn i alla år men jag är för första gången på mycket länge tvungen attt vara hemma från jobbet. Med en 8-åring som klättrat och hoppat ca 2 meter från klätterställning. Och håll i hatten INTE brutit sig! Halleluja! Endast en ordentlig mjukdelsskada enligt den snälle doktorn på Astrid igår vid 22-rycket. Jag hade (om det inte varit för alla influensor (njaaa) nästan kunnat pussa honom). Ett fjärde benbrott var inte vad någon i familjen önskade. Inte heller Julius som grät och grät hemma trots smärtstillande och högläge med foten och som ylade i bilen på väg in att han nog trodde att han skulle vara död innan han kom fram. Och att han hade så ont att han hellre ville vara död. Men redan vid framkomsten till KS hade gråten avtagit och smärtorna i foten var bättre.

Väl framme blev vi anvisade till Astrids närakut och det första vi fick reda på där (lite surt att vi försökte ha is i magen och vänta och tro att han skulle må bättre under kvällen) var att röntgenavdelningen var stängd och att vi skulle få åka tillbaka dit idag igen. Jag var på vippen att vända och åka direkt men tänkte sedan att det kanske var bra att stanna och få remissen och få Julius tittad på. Så vi blev kvar. Och han fick en Alvedon till och resten är history. Hem kom vi och stupade i säng vid 23.30. Idag kunde Julius stödja på foten och slipper därmed röntgen. Så skönt. Och tack, tack, tack snälla, att det inte var ett benbrott till! Jag vågar nästan inte tro det.

Och nu är jag hemma och VAB:ar och det är nästan oförtjänt lyxigt. Är det så här det är att VAB:a?! Julius leker med LEGO och jag ska snart fixa lunch. Imorgon får han hoppa till skolan på kryckor och sedan ska han börja belasta lite mer. Men skoljoggen idag uppe på IP gick bort såklart och likaså får han stå över sista fotbollsträningen för hösten och match i helgen.

Nu ska jag gå ut och VAB:a i trädgården och fortsätta gräva grop till den strimlönn som jag har införskaffat. Den är barrotad så det gäller att få den i jorden. Och det är sååååå förbaskat tunggrävt!

Min lintott!

Snart på väg till jobb

Har känt mig trött och sliten egentligen hela sommaren och våren med. Igår fick jag ett anfall på jobbet. Vi ska göra ett apparatkörkort, dvs man ska gå igenom att man kan all utrustning vi använder. Så igår när vi hade tid gick vi igenom några av dem. Då kom jag på att jag skulle ta ett Hb. Och visst har jag järnbrist, tjohej, låg på ca 100. Normalvärdet för kvinnor ligger mellan ca 120-140, så det är kanske inte så konstigt att jag är trött. Men jag blev liksom så trött bara av att få veta att jag hade ett lågt värde! Nu imorse var det helt omöjligt att kliva upp och ta cykeln till jobbet.

Kanske är det därför som jag har känt mig helt slut efter bara ett eller två arbetspass på raken. Jag har blivit sur på mig själv för att orken är så dålig, för att det tar minst en eller till och med två dagar att komma igen. Så tufft är det ju inte att jobba ändå. Andra klarar ju det här och mer där till. Nu blir det till att äta mer kött och knapra järntabletter.

Bra hemmadag... HELA dagen

Helt otroligt. Jag måste lägga den här dagen och den här känslan på minnet! Om morgonjoggen fixar orken för en hemmadag så här påtagligt ska jag fortsätta. Har varit ruggigt effektiv och samtidigt har jag hunnit ha det bra med barnen. En kort men mysig promenad med Ville i vagn och Otto på cykel. Han är rätt trafikfarlig men om man håller sig på cykelvägarna så grå det bra. Solen sken och värmde och Ville läste tidningen i vagnen. Jag tog sticklingar av Forsythia, det är alldeles för sen men jag tänker ändå testa.

Även lekplatsbesöket hanns med. Inga större bråk. Nu väntar en tvätt och sedan sängen.

Arla morgonstund

Ensamdag med barnen ända till sena kvällen. Stefan ska ha något kundjippo och kommer hem sent. Jag har laddat - steg upp och sprang (nåja joggade) 5 km innan frukost. Vansinnigt? Ja, kanske men å andra sidan är jag klarvaken, pigg och redo för dagens utmaningar. Det var fantastiskt ute. Hästarna och fåren tittade på mig med förundran, luften var klar och kall och solen lyste på dagg och långa gräsvippor på ängarna. Det märktes att kroppen var lite ovan vid att springa innan frukost, benen kändes lite sega och pulsen ville vara låg. Men så fort en backe kom så skenade den iväg (pulsen alltså, inte benen!). Å andra sidan brukar jag ju cykla till jobbet på fastande mage 2,2 mil. Så det här var mindre kännbart på ett sätt. Men springa är i min värld alltid jobbigare än att cykla konditionsmässigt. Cykling ger mjölksyra! På lördag morgon är det dags för den varianten.

Löften och ilska

Härmed lovar jag att inte söla på morgonen så att det blir stressigt att få iväg småttorna till dagmamman. Har jag skrivit det här måste jag ju hålla det eller hur? Men imorgon ska vi vara hemma och lata oss. Önskemål har framförts om att åka till lekplatsen.

Ville har, tror jag, en back-lash över att ha börjat hos dagmamman. På eftermiddagen/kvällen blir han helt galen. Skriker och ylar om han inte får exakt som han vill ha det och det är vare sig så lätt att förstå eller om man nu förstår, att gå med på. En av våra konflikter idag handlade om huruvida han skulle sitta vid köksbordet och äta banan som jag ville, eller äta banan och samtidigt läsa bok på mattan som han ville. Alla som har haft en snart-tvååring vet hur lockande det är att ha banan över hela vardagsrumsmattan och förmodligen soffan också. Inte alls lockande.

Det tog säkert en halvtimme att innan han kom över den värsta ilskan. Nästa konflikt var vid middagen och då vet jag inte vad som hände. Men Ville skrek sig igenom hela middagen, ömsom i soffan ömsom vid mina ben, ömsom hos Stefan. Skulle inte äta i alla fall. Till slut fick jag nog och eftersom det kändes helt omöjligt att lösa konflikten med honom gick jag istället ut i trädgården. Då gick det bra att äta med Stefan. Orättvist.

Mer om äppelmos

Vilken skillnad

Det är verkligen bättre att så gräs på hösten. Vi sådde för ca en vecka sedan och det har redan börjat komma upp. Jämfört med i våras då det tog minst 2 veckor innan vi såg det första OGRÄSET! Jorden verkar vara ogräsfröfri, det tackar jag för.

Äppelmos

Stor-Grannens äpplen är plockade (åtminstone från ett träd) och ikväll har det kokats äppelmos. Stefan har skalat och kärnat äpplen och jag har kokat. Mycket bra arbetsfördelning. Jag halverade sockermängden i receptet och det blev precis lagom. 7 l äppelmos att frysa in och äta upp. Borde räcka till 7 veckors grötkonsumtion har jag tänkt mig.

Ebba har testat på fäktning men tyckte det var tråkigt och väljer istället badminton med kompisarna. Jag förstår henne.

En bit på väg

Städat badrum, plockat tvätt, tvättat 2 maskiner och hängt, snutit näsor fulla med snor, grälat lite, tröstat lite. plockat undan på övervåningen och i tvättstugan. Bytt alla sängkläder. Mejlat in schemat. Serverar lunch åt pojkarna nu. Lax, rödbetor, bulgur och äpple. Det är bra med rester.

Återhämtning

Jag gär så tacksam för att jag har möjlighet att inte jobba så mycket i höst. Jobbade tisdag och onsdag och vilken röra det blev! Gårdagen gick åt till att återhämtning och att dessutom åka in till jobbet på ledig dag, vilket inte var kul. Det är väl det som gör mitt jobb fascinerande att man aldrig vet om det kommer vara lugnt eller kaotiskt, starta bra eller dåligt. Men det var galet frustrerande när jag efter bara 4 timmars sömn (svårt att somna, efter en adrenalinkick på tisdagskvällen) hade jobbat en hel förmiddag och sedan tro att jag skulle göra ett bra avslut på min jobbdag bara för att se minuterna ticka iväg och se att det inte alls blev så bra som jag hade tänkt mig. Se en lugn uppiggande cykeltur hem bytas mot att försöka sätta personbästa på sträckan och ändå komma för sent till dagmamman. Vilket jag också gjorde.

Väl hemma hade jag i alla fall god hjälp av morfar, för det var trötta barn och en ganska stingslig variant av mig själv. Födelsedagsmiddg för Julius blev potatis- och purjosoppa och till efterrätt pannkakstårta. Vid 8-tiden la mina ben av, de ville absolut inte resa sig ur soffan längre, kändes som timmerstockar.

Idag tar vi det lugnt och latar oss hemma. Ville och Otto har ledig dag med mig och även om det finns hundra saker att göra kan det bli ett lugnt tempo i alla fall. Tvätthögen väntar, badrummet väntar på renskrubbning. Jag har skördat 2 kg bönor som jag måste förvälla och frysa in. Ändå finns det mer att plocka om vädret fortsätter.

Annat trädgårdsarbete som väntar är att städa ängen och rensa ogräs i princip överallt. Vattna den blivande gräsmattan. Vi får plocka äpplen hos storgrannen om vi vill så det ska jag försöka göra i eftermiddag.

Jag kommer på mer ju mer jag skriver... Julius har fotbollsträning ikväll och så måste vi förbereda för kalas i helgen. Släktkalas och kompiskalas. Tur att farfar kommer på besök. Ja och så måste jag ringa några samtal, lämna in ansökan om föräldraledighetsersättning till försäkringskassan, mejla schemaönskning till jobbet samt svara på frågor angående mitt jobb. Hur ska man i korthet ca 1 A4 formulera hur man tycker att vi bör jobba de närmsta åren, vad som bör prioriteras? Jag vet i och för sig mycket väl vad jag tycer, frågan är väl om det går att göra på en så stor arbetsplats.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv