Ytterligare deppinlägg

Otto har ögoninfektion, Ville har ögoninfektion, jag är förkyld med halsont. Den här vintern eller vad man nu ska kalla den för är helt vidrig. Idag snöar det blötsnö en masse visserligen men annars har det bara regnat känns det som. En dag med vackert väder följs av 7 dagars regn. Himlen är blygrå med tyngre lilablå regnmoln.... Blääää. För att återgå till sjukdomstugget så har jag ägnat morgonen åt att torka snor, bajs, byta blöjor, kiss, ögonklegg, tvätta kläder och tvätta händerna. Ja, så har jag läst bok också. Mamma Mu åker rutschkana, Mattias målar och några till.

Igår satte jag snabbhetsrekord tror jag. Jag fick alla barnen i bilen på 10 minuter under relativt sansade former. Utan skrik. Då ingick även väckning och påklädning av Otto och Ville. Samt att jag hann föra över pengar på internet. Jag håller på att utveckla åtta armar, tror jag och bättre simultankapacitet. Sedan höll jag visserligen på att glömma både Ottos mössa och min handväska på tennisen. Men bara nästan.

Vi fick i alla fall vara friska en vecka!

Nu är Otto förkyld igen. Feber, hosta, ögoninfektion och snor i massor. Tänk att en liten näsa kan producera så mycket snor! Försöker dämpa smittspridningen med handtvätt och separata handdukar och hoppas på det bästa.

Det har i alla fall varit en bra helg på det stora hela. Hunnit promenera med Stefan, myst framför brasan utan barn! Ebba och Julius har lekt med kompisar både lördag och söndag. Vi har bakat pizza och tittat på melodifestivalen. Julius favorit var Nordman och Linda Bengtzing, Ebba gillade Frida (jag med), Linda Bengtzing och BWO. Vi var helt överens om (Ebba och jag) att BWO hade varit bättre vinnare än Perelli. Fast den var helt ok. Dessutom har jag kokat körsbärsmarmelad på körsbären från i somras. Jag gillar ju sånt. Och det är lätt! Stefan har som sagt ägnat tid till bilarna, och nu har vi heller inga lösa dinglande lampsladdar i taket. Halleluja!

Och så har vi hunnit smida planer för altanens färdigställande. Att köpa markiser visade sig vara snordyrt, så det blir förmodligen segelduk istället. Mycket billigare och kan nog bli snyggt också samtidigt som det ger skugga. Skugga måste också finnas över sandlådan, så där ska vi bygga en pergola...

Nytvättade bilar

Nu kanske vi kommer att ha lite snyggare bilar framöver. Det har varit så man skäms att komma åkandes med dem, det har nästan varit svårt att avgöra färgen. Dessutom har jag svurit x antal gånger när jag själv och barnen blivit smutsiga för att man råkar komma i kontakt med bilen... Men nu har vi införskaffat en högtryckstvätt och vips (nåja...) så var bilarna såååå fina. Nu återstår att få dem fina på insidan oxå... Det var ett halvår sedan minst.

Dessvärre har ju någon liten marodör ristat in bokstäver på huven på guldbilen. Oavsett om det är vår alldeles egna 6-åring eller grannens borde vederbörande få smisk. Julius vägrar dock att erkänna sig skyldig. Inte ens när mamman ställer listiga frågor som: Vad var det du använde när ritade en bokstäver på bilen? Använde du sten eller en skruvmejsel? Grannflickan nekar också. Och jag har inte tjatat vidare. Så nu är vår bil som vi måste sälja plötsligt värd MYCKET mindre. GRRRRR

Bättre idag!

Idag är en bra dag! Gårdagseftermiddagen gick så mycket bättre än jag orkade hoppas på! Det behövs bara att Ville inte gastar och att Otto är samarbetsvillig så går allt lätt och smidigt. Ott hjälpte mig, lämnade boken på biblioteket, bar blöjor till bilen, körde vagnen på konsum. Nu tänkte jag passa på att visa lite bilder...

Så stora ögon! Det röda lyset på kameran är bara så konstigt! Vem vill skratta när det lyser?

Magträning på golvet, det finns många bilar att titta på! Ville älskar Otto! När Otto kommer och busar och klämmer och klappar på honom blir han alldeles lycklig! Otto gungar honom i babysittern och pratar lite medd honom ibland. Då blir jag alldeles varm i hjärtat!

Fast emellanåt får man vila ryggen och nacken lite!

Det är inte bara Tooticki som gillar lådor... Kovva mamma! (Kolla mamma!) För övrigt säger Otto inte längre ja, utan okej! När han inte säger nej eller inte förstås... Jag tycker han börjar bli mer lik mig nu faktiskt.

Hurra! Kanske ser ni ingen skillnad men vi har satt upp hissgardiner i vardagsrummet efter ett år!

Tooticki latar sig i soffan. Det går inte att få ett foto på henne med öppna ögon, inte ens på dagtid utan blixt! Men spana in hennes vackra tassar, bamsiga! Hon börjar verkligen bli våran diva i familjen, förtjänar snart ett eget inlägg!

Ringbärare eller bara manodepressiv?

Jag känner mig lite som Frodo i Sagan om ringen, uttänjd och energilös. Det går visserligen i vågor men jag kan nog ändå med sanning säga att det är en rätt tuff period just nu. De dagar Otto är hos dagmamman behöver jag verkligen ladda batterierna för att orka och ändå har det inte blivit så någon dag den här veckan. Det är alltid något som måste göras. Visserligen trevliga saker som att träffa vännen U och att klippa sig men det är inte riktigt okej, när jag känner att till och med det är för mycket. Vissa dagar är jag mer speedad, som igår och landar med ett magplask på kvällen. Igår var det ett bokstavligt magplask. Testade en ab-trainer som Stefan köpt och DET GICK INTE! Det gjorde ont på alla andra ställen än i magen och då kan jag säga att det beror naturligtvis inte på att min mage är vältränad. Jag blev tokförbannad och idag har jag träningsvärk i armarna... Att jag behöver träna magen är inte för att komma i form till Beach -08, utan för att jag behöver magmuskler för att min rygg ska orka. Det är lite si och så med den för tillfället.

Idag har jag visserligen haft en lugnare start på morgonen än igår. Det skulle bli fotografering hos dagmamman så jag behövde inte vara där med Otto till klockan 9. Vi tog det lite lugnare och gick dit, så vi var väl på plats runt 9.40 sådär. Men att ta det lite lugnare innebär ju inte automatiskt att allt flyter på bara. Jag tycker det är jättetungt att ta sig iväg någonstans just nu. Otto vill sällan det jag vill, eller i alla fall inte i den ordningen jag vill. Dvs ta på sig kläder och blöja i rätt ordning, borsta tänderna osv. Han vill hemskt gärna gå ut men som sagt, varför kan man inte bara ta på sig stövlar och mössa och gå iväg? Eftersom jag inte orkar tjata brukar jag vänta med Otto om han är på det humöret och göra iordning Ville och mig själv under tiden. Ville är något mer samarbetsvillig när det gäller påklädning. Medan jag klär på Ville försöker Otto hoppa från kontorsstolen (med hjul) till sängen och blir omåttligt irriterad över att jag hindrar honom. När man väl klätt på Ville brukar hans protester börja. Så då står jag där och har två val. Antingen får Ville skrika i babysittern medan jag klär på Otto. Eller så bär jag Ville i sjalen och då skriker han något mindre och så försöker jag klä på Otto samtidigt. Det sista alternativet är emellertid alldeles förödande för min rygg. Så jag klär på Otto och Ville skriker. Jag kommer på att Ville kanske behöver amma lite innan vi går. Efter det tar jag ut alla grejjer (alltid en väska och en babyinsats samt lite vantar och andra lösa pryttlar). Hämtar vagnen i garaget (den kan inte längre stå på förstukvisten för en katt har kissat i den och det tog en rejäl arbetsinsats för att få den ren och icke-luktande).

I med Ville i vagnen, han vrålar, i med Otto i vagnen, han vrålar, vill hellre cykla. Otto tystnar men Ville fortsätter att skrika.
Ville ger sig inte skriker av och till och vägrar somna. Så jag tar upp honom och får bära honom i sjalen resterande del av vägen till dagmamman, dvs 25 minuter. Tanken är att jag ska försöka få Otto och Ville på bild tillsammans som syskonfotografering. Men hey, hur kunde jag vara så dum att jag trodde det skulle funka? En 2-åring och en 3-månaders bebis?! På vilken planet befinner sig min mentala kapacitet? Så jag sitter och tittar på fotografering av små avskyvärda barn i olika avskyvärda format i 1 timme medan Ville ledsnar och somnar. När det är Villes och Ottos tur är det helkört, Otto är samarbetsvillig men Ville är det absolut inte. Sedan traskar jag hemåt.

Om ni orkat läsa ända hit, så fortsätter gnället. För min eftermiddag kommer att se ut som följande. Hämtning av Otto klockan 14. Vara hos BVC-tanten klockan 14.30 för vägning och mätning av Ville. Vi har inte varit där sedan i januari så det nu får det bli av, annars blir det väl inte förrän i maj. Hur som helst borde jag vara hemma senast 15.15. Ebba och Julius ska ta sig hem för egen maskin och har lovat att de ska fixa mellis själva oxå. Så när jag kommer hem blir det en kort mellanlandning, klockan 15.45 ska hela flocken iväg till Chay-in-do. Sedan tar jag småknoddarna och åker och handlar lite mjölk och fil och lämnar en försenad bok till biblioteket. 17.00 är träningen slut och vi ska hem allihop och då ska det lagas middag. Kanske låter det här inte som en match men somliga dagar som idag känns det som att bestiga Mount Everest. Det som tär värst är alla moment in och ut i bilen och alla på- och avklädningar. Och egentligen nummer ett, att Ville alltid bara får hänga med. Han skriker och hänger med. Han kanske egentligen skulle vilja sova men då blir han väckt. Han kanske skulle vilja amma men då sitter vi i bilen och det är det lika bra att åka hem. Allt det här resulterar i skrik och förtvivlan. Och jag känner mig så in i norden otillräcklig. Och när Ville skriker tar tålamodet till de andra barnen slut. När Julius för 51:e gången tycker att livet är orättvist, undrar varför han inte kan få spela dataspel obegränsat eller tycker att maten är äcklig så finns inget tålamod kvar. ALLS. Eller när Otto hittar på bus efter bus, eller bara inte vill gå åt samma håll som jag vill. Efteråt känner jag mig så misslyckad och trött och vill bara gå och dra något gammalt över mig.

Klockan 7

Då blir jag väckt av Otto och idag även Julius. Stefan kommer in, säger godmorgon och åker till jobbet. Det är han som startar dagen, ser till att barnen vaknar och kokar deras gröt. Efter att Stefan åkt går morgonen som på ett snöre. Först morgontutte till Otto och lite mys. Byta blöja och kläder på Ville som kissat ner sig. Sedan kolla att Ebba och Julius sitter vid matbordet och äter. Hasta upp till badrummet och ta en snabbdusch och fixa håret. Borsta tänderna på Julius. Inser att jag glömde att behandla hans fotvårta igår. Ner igen, ta hand om Otto som bajsat och haft sönder en gipsfigur som Ebba gjort till Stefan i födelsedagspresent. Hjälpa Julius med toalettbestyr. Packa ner gympapåse och frukt till Julius i hans väska. Se till att Ebba och han kommer iväg till bussen i tid. Puss och hej då! Börja koka gröt till mig, plocka ur diskmaskinen, underhålla Ville, klä på Otto som fryser. Klockan 07.50 är frukosten färdig, även kaffet! Medan jag skriver detta vill Otto bajsa igen. Av med kläder och blöja och fram med pottan. Upp med Ville i knät, han börjar ledsna...

Godmorgon! Nu ska jag äta frukost!

Vackert

Anders visade fina bilder på kalaset i lördags. Bland annat från Kina. Den här bilden blev jag kär i så nu har jag knyckt den =). Funderar på om den inte skulle bli en jättefin tavla...

Förberedelser

Idag har jag faktiskt beta av lite på min mentala att-göra-lista. Bokat en handfull tågbiljetter, storstädat (nästan) badrummet, tvättat (som vanligt). Igår rensade jag papper. Så nu ligger alla papper i en plastpåse istället för på skrivbordet! Tanken är att det ska hamna i olika pärmar. Ska ta tag och fixa en pärm för huset, bilen, barnen, osv. Det är inte så att det inte existerar pärmar men jag har kommit på en bättre ordning. Hur som helst får det bli när barnen är friska. Igår slogs nästan Ebba och Julius i soffan. Sparkades och grät. Över vad? Över vem som skulle få ha Tooticki! Det finns en avundsjuka över vem hon tyr sig mest till. Julius sa att den som klappar henne mest, hos den lägger hon sig. Så han hade försökt klappa henne till sig när hon låg hos Ebba, varvid hon lackade ur. Jag försökte kontra med att Tooticki nästan alltid sover hos honom. Det var till föga hjälp. Det går ju inte att gosa med henne när man sover! Sant...

Nu på eftermiddagen har jag varit i Täby centrum och handlat. Med bebis Ville och Otto the mall-maniac. Inte sitt vagnen var hans motto. Det fanns ytor att springa på! Tjohej! Det gällde att scanna av varje affär snabbt och handla om möjligt ännu snabbare. Men han är ändå fantastisk, inget gick sönder eller välte! Så nu är födelsedagspresenter inhandlade. Fast tofflor och/eller träskor som Stefan önskade sig gick inte att uppbringa i hela centrum. (Jag kan skriva detta utan att oroa mig, för han läser aldrig eller nästan aldrig bloggen). Och nu ikväll har Ebba bakat tårtbotten och jag har kokat vaniljkräm, så nu står tårtan i kylen för att bli extra god till imorgon.

Contagious

Det är vår familj och streptokockerna. Nu har vi rundgång, Julius har fått scharlakansfeber. Resten av familjen har bara halsont på olika skalor. Ebba har feber. Otto har ont i halsen men är bara gnällig och har ingen feber. Imorgon påbörjar Ebba sin andra penicilinkur och Julius sin första. Jag räknade ut att det är sex veckor som någon av familjen varit sjuk, förra veckan passade jag på, även om det var snabbt övergående. Endast Tooticki och Ville har hållit sig friska. Vi har varit så förskonade tidigare år, knappt en förkylning ens. Nu börjar det faktiskt kännas. Ledordet för dagen är SLITEN!

Vardagsrutiner

Ville börjar ändra lite på sina rutiner, sover mindre och blir alltmer social. Han inte bara ler utan skrattar också. Och pratar mycket, svarar och gurglar när man pratar med honom. Han har ordentligt temperament också. Blir det fel, så blir det väldigt fel, då skriker han oavbrutet. Är det bra så är det väldigt bra. Sedan är det så att det inte är så mycket som är på hans vilkor här i livet. Han får bara hänga med. Hämta och lämna, åka bil, åka vagn på helt andra tider än hans egna. Nu har han i alla fall ändrat sin storsovning på dagen från förmiddag till eftermiddag. Han sover givetvis på förmiddagen också men inte så länge och så hårt som tidigare.

Otto har däremot kommit in i fina nattningsrutiner. Ottos nattning fäljer ett noga schema som han själv varit med och satt upp. Först ska tänderna borstas på puffen. Sedan på med nattblöja. Sedan väljer han ut två böcker vi ska läsa, en räcker inte. Ikväll läste vi Nisse på stranden och Röda lastbilen. Man kan läsa böckerna nu, inte bara prata om bilderna. Efter läsning är det kvällstutte, sedan ska jag sjung Pinne (Imse, Vimse) och Tommo (Trollmor). Så fort det är färdigssjunget ska han ha battu (vatten). Efter det är nattpuss och nattkram och sedan ligger han faktiskt kvar i sängen och somnar. Under över alla under, för vi har haft 3-4 månader av en Otto som kommer går upp ur sängen både en och två gånger. Nu är vi i alla fall inne i en bra period.

Idag frågade Annis vad han skulle göra på sportlovet och då berättade han för henne att han skulle åka tåg med Ebba. Varje gång det händer något utvecklingsmässigt är det lika fantastiskt. Otto är inte extremt tidigt eller överintelligent på något vis men jag blir ändå stolt som en tupp och fascinerad över hur mycket han snapar och hänger med på, rätt abstrakta begrepp nu.

Kärlek

Jag tycker att Alla hjärtans dag är en förträfflig amerikansk sed! Speciellt när man får ett så här fint kort! Att Julius gjort ett så fint kort till mig, värmer lite extra då vi har haft det lite stökigt den senaste tiden.

Kortet sitter på kylskåpet sedan en vecka tillbaka!

Så var det dags igen!

Julius har kräkts hela förmiddagen. När han blir kräksjuk är det inte lönt att ge honom någonting, det har vi lärt oss. Till och med en klunk vatten triggar igång magsjukan och allt och lite till kommer upp. Nu håller jag tummarna för att resten av familjen håller sig på benen. Om inte annat så att vi alla är friska på måndag när sportlovet börjar...


Tooticki tröstar en sjuk Julius. Han är hennes favorit för tillfället, sover nästan alltid inne hos honom på nätterna. För övrigt håller hon på att bli en riktig liten diva. Bråttom in när dörren öppnas? Nä, skulle inte tro det? Bråttom ut? Nej, inte en lady som hon...

Pustar ut

Idag är Otto tillbaks hos dagmamman igen. Och jag tar igen mig på soffan med Ville i sjalen. Lyx är att bara ta hand om ett barn i taget. Lyx är att hinna surfa runt på internet och att hinna fundera färdigt. Jag älskar mina barn så hjärtat nästan går sönder men jag blir en så mycket trevligare mamma när jag får lite egen tid. Igår var jag tydligare tröttare än jag själv förstod. Tänk att det går vara trött och sliten utan att märka det? Det var ju rätt uppenbart humörmässigt i alla fall.

Nu till helgen kommer farfar. På måndag är det sportlovsdags, och jag ska premiäråka tåg med Ville och Otto och Ebba. Julius hänger med farfar till Växjö. Ebba har varit med i tågåkarsvängen länge och Otto har åkt tidigare bevisligen men inte med bebisbrorsan. Jag misstänker att jag kan glömma myset, dvs god bok/tidning, choklad och kaffe! Otto ska få rida på mormors hästar för första gången, jag ska träffa bästvännerna som båda fått sina tredje barn. Herregud vad många barn vi har tillsammans! Och kanske, kanske har den lille skogiskattkillen kommit, håller tummarna för det.

Tuff vecka

Otto har haft scharlakansfeber, Ebba har haft scharlakansfeber, vi har varit på barnakuten 1 gång och till vårdcentralen 1 gång, samt apoteket då förstås.... Ett ytterligare läkarbesök har kunnat undvikas tack vare att vi var bjudna på middag hemma hos vänner igår, en av dem är läkare och skrev snällt ut ett recept på örondroppar... Sedan det vanliga stöket med logistiken i vardagen, tvätt och matlagning och att roa en tvååring som börjar tillfriskna och försöka hinna pyssla om Ebba. Ta hand om lillbebisen och hinna se den friskaste också; Julius.

Stefan var på kurs i Köpenhamn i början av veckan. Det är lätt att bli ogin och missunna varandra egentid när vi bägge är trötta och slitna. Lätt att falla in i; du gör ALLTID eller du gör ALDRIG...

Mamma är blivande skogkattägare!

Min kära mor är som bekant inte så svårövertalad när det gäller djur, speciellt då hästar eller katter. Den här lilla guldklimpen kommer att flytta hem till henne om några veckor och är tänkt att bli Tootickis fästman! Visst är han vacker? Och har den vackraste av färger... svartsilvertigré. Jag hoppas Tooticki faller lika pladask för honom som mamma och jag gjort.

Förresten Milton the cat är tillbaka! Nu har han inte många kattliv kvar! Han har under sitt 13-åriga liv lyckats skada tassen på Valhallavägen, klämma svansen i en dörr så att den måste amputeras, hoppat ner från mammas fönster 2,5 våningar, blivit påkörd och brutit bäckenet, varit på vift två gånger, den ena gången var han instängd i bageriets förråd några dagar... Vad han ägnat sig åt den här veckan vet ingen, kanske inte ens Milton själv? Nu ska han i alla fall få sällskap, men han är van vid andra katter, har ju bott ihop med Bacon, Millan och så Tooticki i somras.

Scharlakansfeber

Ottos storpest visade sig vara scharlakansfeber. Jag såg ju att han var prickig och funderade lite på mässlingen eller scharlakansfeber men tänkte också att det lika gärna kunde vara värmeutslag från febern.

Men han blev bara sämre det lilla livet så igår förmiddags åkte jag med honom till barnakutern på Danderyd. Bra ställe, korta väntetider. Så nu äter han penicillin och vi har bytt febernedsättande till Ipren istället som funkar mycket bättre. Natten har i alla fall varit bättre än den förra, även om han vaknat lite nu och då och klagat över att han har ont i munnen och ont i örat.

Allt är relativt, jag känner mig helt okej trots endast 6 timmars sömn avbruten för amning, Otto och så Tooticki som ville bli utsläppt på morgonkvisten. Men som tur är sover ju Ville väldigt bra på nätterna när han väl somnar. Enligt läkaren är han den som löper minst risk att bli smittadi familjen. Har man haft scharlakansfeber och blir smittad får man halsfluss, utslag kan man bara få en gång. Vi får väl se om någon mer insjuknar.

Idag ska vi softa, kanske försöka komma ut på en promenad i vagnen och hämta Julius.

Feberrekord i familjen

Nu är det Ottos tur att bli sjuk efter Stefan. Han har haft hög feber sedan i fredags. Idag toppade han med 40,4 och då var han rätt skruttig. Det måste ha snurrat rejält för han tappade nästan balansen när han försökte stå på benen. Och så var han som en talskiva som hakat upp sig. Allt han sa började på inte. Inte battu (vatten) (x 20), inte faff (saft) (x 20), inte gass (glass) osv. Inte sova, inte läsa, inte, inte, inte. Och så slocknade han mellan varven. Som tur var så har vi ändå kunnat få i honom både saft, glass och vatten. Och han kissar så helt uttorkad är han inte. Men när febern gått upp har han skakat i kroppen och så har han ett lätt utslag på hela kroppen.

Så vad är chansen att Ville klarar sig undan det här? Inte så stora skulle jag tro. Vi tvättar händerna bäst vi kan men det är nog struntsamma i sammanhanget. Och vad är oddsen för att kära mormor slipper undan sjukan? Hon har varit här i helgen och är ju inte så van vid hemska barnbaciller...

Everyday Blessings

Otto har fått tag på en riktigt bra bok! Everyday Blessings. The Inner Work of Mindful Parenting av Myla och Jon Kabat Zinn. Kan varmt rekommenderas! Vår samvaro med barnen består annars av en salig blandning av Jesper Juul, lite Anna Wahlgren (det är då inte hennes syn på mat och sovvanor, utan hennes åsikt att barn vill vara med och vara delaktiga i vardagslivet), Attatchment parenting och så allt gammalt skräp och otrevligheter som hängt med en genom livet... Men jag försöker ta till mig devisen: Good enough. Jag är good enough, inte perfekt.

Lite Villebilder

Vackra ögon, framträdande näsa och så lilla hakan! Han är så söt tycker den högst partiska modern!

Otto och Villegos, ganska sällsynt. Vanligare är att Otto klappar Ville och tar på honom. Häromdagen fick han hålla honom - och oj vad stolt han var! Gose-Otto!

Sova med Ebba funkar bra. Bebispassning av högsta kvalitet...

Fettisdag

Idag har vi ätit semlor, fast vi tjuvstartade redan förra veckan, då Ebba bakade. Gott var det i alla fall!