Bedömd och utdömd

Idag har jag och Otto gjort storstaden. Eller rättare sagt Otto fick följa med på först Pilatesträning och sedan prova ut inlägg till springskorna på Runners store. Men eftersom rätt ska vara rätt så tar vi det från början. På morgonen pysslade jag i trädgården medan farmor och Ville var på utflykt. Jag hade planerat dagen noga, så noga, kollat tider med SL osv. Så när jag sätter mig i bilen för att köra och hämta Otto och sedan vidare till tåget så inser jag att jag inte har gott om tid på mig som jag trodde, utan skulle vara vid Slussen om endast inom 30 minuter. Vilket är en fysisk omöjlighet. Klarade resan in dit på 50 minuter vilket var en maxprestation, galet kryssande med sittvagn från Slussen och vidare dit jag skulle.

Otto sysselsatte sig fint medan jag tränade. Det kändes riktigt bra idag, jag har verkligen blivit starkare och de delade magmusklerna håller på att dra ihop sig. Men det är fantastiskt att träning med endast kroppens egen belastning kan bli så galet jobbigt. Efter passet hade jag otroligt bråttom igen ner till skobutiken och fick rusa igen. Ny slalomtur för Otto. Så jag kom inflåsandes i affären alldeles skakig i benen efter träningen och språngmarscherna och fick direkt ställa mig på löpbandet och bli filmad. Ortopedteknikern suckade och skakade på huvudet ungefär. Viker tydligen knäna inåt när jag springer. Håhåjajaja. Upp på spegellådan för att titta på fötterna bland annat. Där konstaterar han att jag är sned i hela höften och att ena benet är minst en cm kortare än det andra. Och undrar om jag inte har ont. Och det har jag ju inte - OM JAG TRÄNAR och ibland går till kiroprakton. Tränar jag inte har jag ju ont i ryggen och vänster höft. Det kändes lite hopplöst efter hans utlåtande, kroppen diskvalificerad ungefär. Men samtidigt är det ju fantastiskt att det funkar med stabliltetsträning så att kroppen förhoppningsvis håller för göra allt jag vill. Däremot kanske det är dags att ta en sväng till kiropraktorn igen. Och så får jag väl springa så länge kroppen säger okej och vara noga med att lyssna om den skulle säga nej. Intressant också att få en förklaring varför jag får ont på vissa ställen. Säkert har barnafödande och amning påverkat höfter, leder och ligament en hel del.

Efter detta fick Otto en välförtjänt glass. Han fick välja själv och valde Magnum, trodde att inte att han skulle orka sätta i sig den men det gick i ett nafs. Han satt i vagnen och åt medan vi promenerade ner till Stureplan och jag tyckte nog att en del tittade till lite extra på min vackra son :). Misstänkte att det kunde bero på glassätningen men eftersom vagnen är vänd framåt såg jag ju inte riktigt. Men när jag kollade så såg jag att det fanns anledning att titta lite extra, han hade glass ända upp till öronen och ner till midjan. Ren och skär glassnjutning! För övrigt tyckte han att det var fantastiskt roligt att åka tunnelbana. Spännande och lite läskigt. Rulltrappor är också höjdare. Ändå är han inte lika frälst i att åka kommunalt som Julius var.