Året som gick

Jaha vad ska man säga om det? Det arbetssammaste och jobbigaste året i mitt och Stefans förhållande. Jag tror inte att jag blivit så arg på honom någonsin som under det här året. Jag kan räkna till fyra katastrofgräl där jag trott att vi aldrig mer skulle bli sams. Men vi har ju blivit det varje gång. Om det fanns något jag skulle önska så vore det att vi skulle bli bättre på att dra varandra. Istället för att bli galen när den andra deppar så skulle vi stötta varandra och peppa.

Och som vi har varit sjuka! Vi som i alla år klarat oss så bra åkte på två månaders förkylningar, scharlakansfeber, halsfluss och jag vet inte vad förra året. Hösten har endast bjudit på en rejäl öroninflammmation, borrelia och förmodad järnbrist (som inte var så mycket järnbrist visade det sig vid en second opinion. Tack för att det finns eminent hjälp inom familjens krets).

Mer då? En fin semester med höjdpunkten med veckan i Falkenberg. Bästa sommarvädret, sol och bad, det var härligt! Västkusten är fantastisk. I sommar skulle jag vilja en vecka till Fårö. Det som inte lockar med Gotland är dock att det är just en ö. OM det blir dåligt väder tar man sig inte därifrån. Man kan inte ge upp och åka hem.

Annars tycker jag att det varit mycket vardagsliv. Få allt att rulla. Det jag gjort allra mest på fritiden i år är att försöka få fason på vår trädgård. Hela april och maj badade vi i frösådder och gängliga plantor. Snart drar det igång igen med funderingar vad vi ska odla i sommar. Vi har planer för trädgårdens rum också. Det ska dräneras som sagt, uteplatserna ska bli färdiga, vi vill fixa i ordning garaget så man kan ha pingisbord där... Planerna är som sagt storslagna och många och räcker till flera år om man ser till tidsåtgången.

Vad jag önskar inför året? Ebba och jag kom överens om att:

1. Alla ska vara friska!
2. Ville ska lära sig att sova.
3. Vi ska hitta på något kul i sommar.

Lite nyår

Våra vänner som vi skulle ha firat med är sjuka, så vi blir hemma istället. Helt okej det med, vi gör hemmagjord pizza, äter valnötskladdkaka och tittar på film. Kanske hinner vi även med att spela tjuv och polis-spelet som Julius fick i julklapp. Nu hoppas jag att de vänner som vi ska träffa de närmaste dagarna håller sig friska.

Noice

Min bror och jag var ute och promenerade på juldagen och hur det nu var så kom vi in på Noice. Fast han visste inte vilka de var! Mina första tonårsidoler... Hittade en biografi om dem på biblioteket och det var rätt intressant och bitvis sorglig läsning.

Avslutad amning

Det går över förväntan. Ingen svartsjuka för att lillebror fortfarande får. Han frågar om han kan få tutte varje dag men utan att vara ledsen. Och han tycker själv att han är väldigt STOR! Skönt att det hittills gått så smärtfritt, jag har faktiskt bävat lite.

Juluppdatering

Snabb sådan. Småsjuka: Jag, Otto och Julius. Stortrött är jag som fick sova först 05.00 imorse. Inget frivilligt party, det var bara jag och Ville. Förövrigt jul i kvadrat med mycket god mat och trevligt sällskap. Barnen fick naturligtvis julklappar så det räckte och blev över. Gladast är jag faktiskt över att ha firat jul med min bror för första gången på jag vet inte hur många år. Bättre än alla julklappar.

Sedan ett konstaterande. För Otto hade det räckt med julklapparna på julafton. Han hade varit nöjd med enbart tårta på födelsedagen. Tårtan som han för övrigt själv dekorerade med tre ljus på rad och hallon i formation av bokstaven O. Idag har han haft födelsedagskalas med en gäst, bästa grannflickan. Prinskorv i bröd och glass och fiskdamm. Först fick Otto och kalasvännen fiska och sedan var det precis lika kul att låta Ebba och Julius fiska. Ska väl nämnas att Otto bröt ihop ett antal gånger också.

Plus och minus just nu

Jag börjar med plussen:

* Det är sol ute idag! Bara en sån sak, vad jag har saknat den!

* Sovit till klockan 9! Tjohooo! Farmor är här och har tagit hand om Otto och Ville på morgonen!

* Frukost i relativ lugn och ro, så lugnt det nu kan bli i vår familj.

* Otto är på bra humör, han är så överlycklig över att farmor är här.

* Det mesta av julmaten är förberedd




Minus:

* Ville vaknade klockan 04 imorse och tyckte det var morgon. Stefan kunde ändå inte sova så han tog honom. Vad är det med Milleminus, varför blir hans sovvanor aldrig bättre?

* Sova igen-problemet. Nu ligger S och sover. Det går åt så mycket tid att bytas av och sova. TRÅKIGT!

* Sömnproblemen i familjen. Att S inte kan sova fast det finns plats och möjlighet. Det känns så värdelöst

* Slå in julklapparna. Tråkigt! Alla är inköpta men oinslagna. Tänk på allt papper som ska på paketen och så rivas av igen om bara några dagar.

Måla koppar

Det här hände förra veckan men jag hann inte med då. Men nu, när klockan är 07 och jag redan hunnit äta frukost, då... Det enda som kan hindra mig är en sur Ville som har börjat bli trött igen. Surt att bli väckt av en trött bebis som inte sovit färdigt.

I vilket fall som helst så målade Otto koppar förra veckan. Så här i efterhand förstår jag precis. Ebba hade tidigare hållit på att måla en mugg med porslinsfärger och Otto satt hela tiden och tittade på, funderade på färgerna och pratade. Han fick INTE hjälpa till. Klar undervärdering, varför fick inte han också måla? Efteråt pratade han om att han ville måla koppar men jag kopplade faktiskt inte riktigt.

Så skulle Otto och Stefan vara hemma själva när jag var iväg på jobbfika. Stefan var tvungen att jobba lite och sa åt åt Otto att han fick sysselsätta sig själv. Otto ville måla sa han, så han fick vattenfärger, tidning att hålla till på och papper. Sedan fick Stefan jobba ifred i TVÅ timmar. Här kan jag tycka att det var ett rätt riskabelt projekt att lämna Otto ensam med vattenfärger i TVÅ TIMMAR men det är väl tur att det inte alltid är jag som bestämmer.

Otto hade i varje fall kommit på att han också skulle måla koppar. Han hade dragit fram sin stol till köksbänken, lyckats klättra upp och ner och hämta två muminmuggar. Sedan hade han mycket konstfärdigt målat dem, omsorgsfullt är bara förnamnet (de var helsvarta efteråt, både utanpå och inuti) och sedan ställt dem att torka. Det kom visserligen färg inte bara på kopparna, utan också en del på Otto, bordet och golvet men det var inte kvar när jag kom hem. Stolt som en tupp var han i alla fall. Jag är rätt stolt också, tycker faktiskt att det var rätt driftigt gjort! Snart bakar han väl sockerkaka själv också :)

Hämta kraft från familjen...

Är det den här normen vi går omkring och bär på, de flesta av oss? Hittade det här på ett inlägg i en blogg jag läser. Inlägget handlade om hur det är när hemmet inte är en oas att hämta kraft ur.

"Hemmet är normalt den stora fristaden. Det är på sin fritid man ska samla krafter och hämta ork från familjen."

Mitt hem är arbete. Arbete och arbete och så små pauser av lugn och ro då jag tankar för att orka med. Tränar och tankar. En promenad då och då. Jag är inte bitter, inte alls och jag hoppas att det inte låter så. På sätt och vis hämtar jag kanske kraft från hemmet ändå för min familj är otroligt viktig för mig och utan dem skulle jag vara helt vilse i livet.

Men i våras satt jag i princip och grät på BVC när jag berättade att jag fasade för att det skulle bli sommar och vi alla skulle vara hemma hela tiden tillsammans. Jag såg inte alls fram emot det, tvärtom. (Det blev en mycket bra sommar, trots mina farhågor, vill jag tillägga). Bitvis har det varit så i höst också. Livet funkar bra så länge rutinerna och det dagliga vardagslivet finns. När det blir helg brakar det samman och det blir bråk, gräl och surkart av oss.

Imorgon börjar jullovet. Vi ska alla vara hemma till den 8/1 då skolan börjar. Jag fasar inte som i våras, det har lättat men jag bävar lite. För hemmet är inte bara en oas att hämta kraft ur, utan också en källa till arbete, missförstånd och gräl.

Tupplur

Ville-mill behöver skönhetssömn. Han håller inte med om det men så är det. Så trots att det är skönt med tidiga nattningar har jag låtit honom sova 20-30 minuter i ryggsäcken i två dagar. Det har funkat över förvänten. Inga jättesena kvällar och en gladare pojke. Nu är det dags att skramla ut honom ur ryggsäcken för idag. Ikväll ska jag träna så det blir bra för Stefan om han inte är övertrött.

Julskinka

Jag lyssnar på P1 om grisars tillvaro i Sverige. Dystert. Det känns i alla fall bra att vi kommer att äta en lycklig julskinka i år. Vår gris sprang omkring ute i leran och bökade under sin livstid. Inga liggsår, lungsäcksinflamation eller magsår.

Stolt

Fick en förfrågan från Island om min uppsats. Det värmde i hjärtat. Tidigare även fått från Norge. Men Island, det är mitt hjärtas land, det är speciellt för mig! Jag när en liten dröm om att någon gång åka dit och jobba igen.

Mycket att skriva om

Nu har jag så mycket jag skulle vilja skriva inlägg om att det hinner bli inaktuellt innan jag klottrat ner det. Villes 1-årsdag har faktiskt inte gått obemärkt förbi, även om det gjort det på bloggen. Dessutom har jag hunnit en vända till jobbet på julfika och det var otroligt trevligt det också. Jag börjar längta tillbaks! Och nyrenoverat och fint är det också. Det sämsta och bästa med renoveringen (i nämnd ordning) var en lätt klaustrofobisk känsla av att taket skulle falla ner över ens huvud. Det är ingen takhöjd längre! Lite obehagligt men sedan när jag fick förklarat att det var extreordinär ventilation så att vi ska få bättre arbetsmiljö och slippa dra i oss lustgas dagarna i ända, då kändes det värt det.

Ute regnar det och ibland är det lite lätt snöblandat om jag ska försöka se något positivt med att det aldrig blir riktigt ljust. Inne är det julmys, även om julvarianten av vaxduk inte alls passar med våra tapeter så är det fint ändå. Kanske blir det en bild på bloggen så småningom.

Dessutom ett glädjeämne till! Jag har äntligen köpt nya stövlar! Som passar mina spinkiga vader (annars glappar alltid knähöga stövlar på mig, inte snyggt). Mina gamla stövlar hade gjort sitt efter 6 år. Dessutom fick jag 30% rabatt, vilket gjorde dem drägligt dyra, inte apdyra. Stefan sa att han ska räkna ut hur mycket de kostar per gång jag använder dem. Då kan jag ju kontra med att räkna ut hur mycket hans kostym kostar varje enstaka tillfälle han drar den på sig. Där kan man snacka inte prisvärt. Jag vet också att de här stövlarna kommer att hänga med många år.

Det jag uppskattar mest

Det jag är allra mest glad för i mitt liv med Stefan är att vi pratar. Att vi reder ut saker, även om det inte sker på en gång. Att vi faktiskt båda två försöker lyssna och förstå den andre. Och att det går att känna "små" och futtiga känslor och ventilera dem. Det jag också lärt mig det här året är att tröttheten faktiskt ställer till det. Ibland kan det vara läge att bara pausa, inte diskutera utan gå och lägga sig och sova.

Ännu mer fortsättning

Igårkväll hade vi ett prat om hur det ska bli med kalendern. Julius ville absolut att den ska vara kvar och Ebba likaså. Julius hävdade att: Ja, jag blir ledsen först men sen efteråt blir jag alltid glad för det jag fått. Det är faktiskt delvis sant och gäller alla presenter han får som inte riktigt duger. Han har definitivt inte lyckats bemästra den sociala ta-emot-present-och-se-glad-ut-även-om-det-är-det-fulaste-du-fått koden.

Mina synpunkter i samtalet var att det är okej att bli besviken men det är inte okej att låsa in sig på toaletten på morgonen när vi har bråttom. Och det kommer inte att finnas några dyrgripar i kalendern utan bara småsaker.

Fortsättning

Jag funderar mycket på det här med syskon och avundsjuka. Jag ser mig själv som ensambarn eftersom jag min lillbror föddes när jag var elva år redan. Ändå kan jag minnas en hel del avundsjuka till exempel när vi firade jul och jag jämförde vad jag repektive låtsaskusinerna fick för julklappar. Jag förstod tidigt att det var fula och förbjudna känslor. Man skulle vara tacksam, även om någon annan fick något man själv drömt om men inte ens vetat att det fanns, eller anat att man önskade sig. Otacksam var man, och jag minns också hur jag smög mig iväg som tolvåring och grät. För då var jag definitivt för stor för att vara avundsjuk och var det ändå.

Livet är ju inte rättvist och hur mycket jag än vill vara rättvis och försöker så går det inte. Men jag förstår egentligen Julius känsla, och ändå blir jag tvärarg. Det känns orättvist att han aldrig blir nöjd eftersom jag verkligen försöker. Men eftersom han känner som han gör så är det sanning för honom. Han är dessutom mellanbarn och har kommit i kläm. Ebba är så stor att hon dels är uppe lite längre på kvällarna och på så vis får kvalitetstid med oss föräldrar. Dels är hon äldst och får uppmärksamhet bara därför. Otto och Ville tar det de behöver. Att Julius var minsting och herre på täppan i 4 år innan han blev storebror är inget han minns nu. Eller jo, han önskar ibland sig tillbaka till när det bara var han och Ebba. Egentligen handlar det inte bara om luck-kalender och felaktiga presenter utan snarare om att han inte känner sig tillräckligt sedd. Det är svårt att hinna med och den naturliga responsen på när någon hela tiden uttrycker missnöje är att själv resa taggarna och försvara sig. Så det är dags att plocka fram extratid till honom. För jag tror det är tufft att vara 7 år med många syskon, mycket krav på uppförande och hjälpa-till-hemma och så kompislivet i skolan. Där är det andra krav. Att vara tuff, inte vara liten och ledsen. Större killar som inte är helt schyssta. Allt som ska läras och hanteras.

Tips: Skaffa aldrig en luck-kalender

När Ebba var fyra såg jag en otroligt fin julgran med 24 luckor på Åhléns. Åh, tänkte jag, va kul! Såg framför mig hur barnen med tindrande ögon turades om att öppna varsin lucka och sedan nöjt lekte med de småsaker de fått i väntan på julafton och riktiga julklappar. Första året fick Ebba ensam öppna alla luckor och sedan dess har hon och Julius delat. Förra året var Ottos premiärår och nu öppnar de alltså var 3:e lucka. Det tog inte lång tid för mig att inse att den här kalendertraditionen var besvärlig. Först därför att det är små luckor, det är helt enkelt svårt att hitta saker som får plats i luckorna. Jag börjar fundera vad jag ska ha i luckorna redan i november och det blir ytterligare ett måste inför julen. DUMT! Sedan är jag ju egentligen emot att köpa småsaker och skräp och nu gör jag det ändå. Inte leker de mycket med sakerna heller. Otto är visserligen jättenöjd, det är hur kul som helst att öppna luckan, det kan vara något så enkelt som en gammal nyckel i den och det är en veritabel skatt för honom. Så visst det finns i alla fall ett barn som tindrar.

Redan förra året uppstod dock en tendens som dessutom har blivit akut nu i år. Jämförelse, avundsjuka och missnöje. En lucka har Julius öppnat och blivit nöjd med. Flertalet gånger har han börjat gråta och låst in sig på toaletten, alternativt bara blivit missnöjd. När jag tänker efter har Ebba och också varit missnöjd med luckorna ibland genom åren men aldrig så här. Det här är helt ohållbart.

Imorse var det Julius tur att öppna luckan. Jag hade precis vaknat och fått på mig kläder, Stefan hade susat iväg till jobbet och det var 15 minuter kvar tills barnen skulle vara påklädda och redo för att knata iväg till skolbussen. Ebba hade dessutom inte packat gympapåsen. Då öppnar Julius sin lucka och där hade jag lagt två fina glaspärlor. Varpå han börjar gråta. Varpå min första reaktion är att jag blir tvärarg. För att det aldrig blir rätt. Till historien hör att jag utifrån vad han tyckt om sina presenter hittills har ändrat om i kalendern (egentligen skulle han idag fått ytterligare en reflex att fästa på cykelns eker men det var en värdelös present tyckte han). När Ebba fick pärlor (nöjd var hon) i sin lucka sist, så stod Julius och trånade och suckade och då tänkte jag i mitt stilla sinne att han nog också tycker det är fint med vackra pärlor. Varpå jag bytte. Vilket naturligtvis var fel det också. Så jag tappade humöret, Julius grät och låste in sig på toa, där Ebbas gympakläder hängde, så hon kunde inte packa gympapåsen. Ville grät och ville ha morgontutte. Jag ammade Ville och med ena handen och med den andra låste jag upp toalettdörren med en kniv, varpå Julius håller emot på insidan. Här tappade jag tålamodet totalt eftersom jag nu började inse att det skulle bli bekymmersamt för dem att hinna med skolbussen. Att stoppa in småttingarna och mig själv och skjutsa till skolan är ingen rolig tanke klockan halv åtta på morgonen, speciellt inte när man knappt hunnit vakna eller få i sig frukost.

Argare än jag tror att jag varit någonsin, gjorde jag Julius så rädd att han öppnade dörren och han fick sig en utskällning utan dess like, där jag föreslog att jag antingen skulle kasta ut luckgranen genom fönstret eller alternativt elda upp den i spisen.

Inte för att jag förstår hur det gick till men det allt det här jag beskriver hände på dessa stackars 15 minuter. Jag borstade tänderna på Julius under mycket hickande, snorande och tårsprut. Han repade sig lite men sedan upptäckte han att Otto under stormens orkanstyrka varit inne på hans rum och haft sönder hans legobygge - nytt tårsprut och yl. När han sedan klädde på sig tappade han sina glaspärlor i golvet så att den ena gick sönder och blev ytterligare ledsen och förtvivlad. I detta kaos hann jag faktiskt att trösta honom, han satt i mitt knä medan Ville stod bredvid och ylade för att han var hungrig. Otto var bekymrad för att Julius var så ledsen. Ebba insåg att det bästa hon kunde göra, var att vara den fungerande familjemdelemen och hon skyndade sig allt vad hon kunde med sina bestyr. OCH - De hann med bussen.

När Ebba och Julius försvunnit hoppades jag att lugnet skulle lägra sig men inte då. Resten av morgonen grät Otto för att han var snorig, för att den Bionicle som han lånat från Julius rum inte gick att bygga ihop, för att jag ville borsta tänderna på honom och klä på honom och för några andra saker som jag redan har förträngt.

Jag hoppas resten av dagen blir bättre.

Juldikt

Det här är resultatet av Ebbas svenskaläxa den här veckan. Hon satt och klurade en stund, eftersom många av orden var givna - de skulle vara med.

Nu har det äntligen blivit jul
Alla åker skidor och alla har kul
Det snöar och är kallt
Därför är barnen glada överallt
Senare på kvällen
efter mörkrets inbrott
blir det julmat, kanske skinka
eller något annat smått och gott

Allting doftar härligt, underbart
Men alla barnen ropar: Kommer inte tomten snart?
Då knackar det på dörren
alla rusar dit med väldig fart
Tomten kommer in, klapparna hamnar under granen
och öppnas allra först av barnen

Och överallt lyser glädjen
spänningen är stor
i alla hus
där någon bor

Åka skridskor till varje pris

Ikväll berättade Julius att han fått med sig två högerskridskor till åkningen igår.
- Men, då kunde du ju inte åka? sa jag.
- Jo, sa han surt. Fast det gjorde ont.
Stackarn! Två högerskridskor varav den ena dessutom var för liten. MEN! Det var inte mitt fel vill jag påpeka. I alla fall inte helt och hållet. Jag bad Stefan plocka fram rätt par skridskor eftersom jag var osäker på vilka som passade. Han tog fram och jag packade i väskan. Ju fler kockar desto sämre soppa.

Seg, segare, segast

Seg i både kropp och själ. När ska jag vakna till liv egentligen? Otto är hos dagmamman och Ville sover, så det är dags att sätta fart. Igår tränade jag men redan då var kroppen seg. Det var så jobbigt att jag nästan ville hoppa av cykeln. Eller inte nästan, jag ville det. Långa tråkiga låtar och svetten bara rann om mig! Jag brukar se det på andra, att det droppar men det har inte hänt mig tidigare. Och inte var det för att jag tog i extra mycket. Nå det var skönt att få det gjort, skönt efteråt och skönt att träna ryggen lite, vilket jag också hann med. Det känns idag. Annars är det en helt vanlig dag idag, inget spännande kommer att hända antar jag. Några nyheter på barnfronten är att Otto vaknar som vanligt, tidigt och Ville sover aningens längre. Plus att Ville har börjat intressera sig för böcker, dvs att inte bara gnaga hål i dem utan också att läsa dem.

Igår bakade vi lussebullar, men pepparkakorna är redan nästan slut så det får bli en omgång till. Julius har gått med på att vara stjärngosse i luciatåget. Idag ska jag också baka bröd på vete- och rågsurdeg. Ska bli intressant. Vetesurdegen var det sån sprätt på att den jäste över burkens kanter igår. Det ska bli vardagsbröd och så ska jag baka frukt- och nötbröd till julen. Det är lika gott som godis men aningens nyttigare. Aprikoser innehåller järn och nötter är ju hur bra som helst... :-)

Se där, nu blev det inlägg i alla fall, trots att jag inte hade något intressant att berätta.

Plötsligt

Från ena dagen till den andra har Otto börjat sova på morgnarna! I fyra dagar har han vaknat mellan 8-9 istället för mellan 06-06.30. Nu klarar han av att vara vaken hela dagen utan att sova middag. För att inte tala om humöret som blivit markant bättre. Konstigt bara med ett sånt tydligt omslag. Och så undrar jag förstås om det kommer att hålla i sig.

Idag har vi börjat med lucköppning i julklappskalendern. Otto fick börja och fick en jultomtetatuering. Han gick med armen upp i vädret en halvtimme efteråt! Julius fantiserade vilt om alla Starwarsfigurer som skulle finnas i hans luckor tills jag kände mig tvungen att upplysa honom om att det faktiskt inte finns några Starwarsgubbar där alls. De får nämligen inte plats i luckorna och är dessutom sinnessjukt dyra. Jag misstänker att det trots mina allra bästaste intentioner kommer att bli viss gråt och tandagnissel och prat om orättvisa från Julius sida under lucköppnandet. Han har så höga förväntningar.

Det har inte Otto. Medan jag nattade Ville passade han på att dra fram en stol och öppna alla luckor och kolla vad som fanns i. Och möblera om lite.