lördag, januari 30, 2010

Små, små vårkänslor

I höstas var jag rejält trött på trädgården. Jag var så trött på den att jag oroade mig lite för att jag varit för ambitiös och odlat och planterat ihjäl mitt trädgårdsintresse. Jag har inte varit ute i trädgården sedan i oktober tror jag och det har varit välbehövligt. Men nu känner jag hur det kommer krypande. jag spanar ut över snödrivorna och undrar hur det har gått för rosorna. Undrar om det blir några blommor på pionerna i år. Och buskpionen som klarade sig mot alla odds förra året.

Och så vandrar tankarna vidare till vad jag ska odla:

- Fänkål, lika mycket som förra året. det var så lättodlat och kul. Jag tyckte det var för mycket då men det går ju att förvälla och frysa in.

- Purjolök. Mer än förra året. Det var kul att se de små grässtråna utvecklas till riktiga purjolökar.

- Mangold. För lite förra året.

- Morötter. Förstås. 2 omgångar så det räcker längre in på hösten.

- Rödbetor, gulbetor och polkabetor. Misslyckades lite förra året. Rådjuren tog lite och jag vet inte, det bara blev inte.

- Sockerärtor och bönor. Fick ju 4 kg bönor förra året. Tycker jag var bra avkastning.

- Bladpersilja, koriander, vinterallat och lite blandad sallad får det väl också bli.

- Potatis

Hur ska jag få plats?! Men ingen värdelös broccoli, ingen grönkål. I kökslandet vill jag även ha vallmo och ringblommor. Annars tänkte jag vara sparsam med ettåringar i år.

fredag, januari 29, 2010

En riktigt skitdålig dag

Igår var en riktig skitdag. Trots att jag gick och lade mig i tid och sov relativt bra och kände mig pigg på morgonen. Bråk med både Ville och Otto innan lämningen lämnade en klump i magen. När jag kom hem stack jag ut en sväng för att rensa tankarna och få lite energi. Funkade inte. Det gick riktigt trögt jag ville helst bara stanna och gå. Kom hem efter rundan och insåg att min tidsplan aldrig skulle hålla. Planerade om, gick upp för att hitta kläder till jobbfesten och insåg att det jag hade tänkt att ha på mig är smutsigt. Försökte att få till en någorlunda festlig outfit, vilket gick rätt dåligt. Insåg att jag hade glömt att inhandla något drickbart. Insåg att jag inte alls ville gå på fest och att det är därför jag har planerat så uselt. Tänkte att det nog skulle vara bra för mig som egentligen gillar mindre sociala sammanhang än större, att gå trots inre motstånd.

Åker till jobbet och går på utbildning i 2 timmar. Efteråt hittar jag två brev adresserade till mig. Ett tackkort och så ett papper från mödravården. Någon är djupt missnöjd med mitt bemötande och jag eller min chef bör ta kontakt. Jag kommer genast ihåg vad det gäller. Går in och läser journal och blir ledsen. Har sedan svårt att släppa incidenten under kvällen, går igenom allt i huvudet och funderar på vad i mötet som blev fel och vad jag kunde gjort annorlunda. Klumpen i magen från morgonen har växt sig större och jag är på inget vis på festhumör. Summa sumarum, ett tackkort med orden: Tack för allt och för att du är du och sedan brevet med klagomål. Det borde väga jämt men gör det inte. Det borde ges samma energi men gör det absolut inte.

Jag åker med till festen och har trevligt ändå. Men har ändå bestämt mig för att avrunda tidigt, skita i alkoholen och ta bilen hem. Så jag missade alla eventuella skandaler och förmodligen en hel del skoj. Jag missade inte sambauppvisningen under middagen. Har svårt att avgöra vilken kvalitet den höll. Men det kändes som en tankevurpa av den som bokade. 4 män var på plats och resten av skaran på någonstans mellan 50-80 personer var kvinnor. In kommer i princip två halvnäcka tjejer, i stringbikinis och fjädrar och skakar rumporna. Om det ska vara naken fägring, ge oss åtminstone manlig sådan! Sedan det klassiska, alla ska upp och dansa ringdans och försöka karnevalsdansa, frivilligt eller halvt ofrivlligt. Det är en "loose-loose-situation". Antingen är man en salongsberusad stel svensk som försöker eller så är man en nykter, stel och torr svensk som sitter kvar och tittar på. Jag är mycket väl medveten om att jag tillhör den senare kategorin.

onsdag, januari 27, 2010

Otto-dag idag?

Imorse undrade Otto med en viss förhoppning i rösten om det inte möjligtvis var så att det var en Otto-dag idag. Han uppskattade vår dag på Vasamuséet, det är tydligt. Och jag har lovat honom att nästa Otto-dag ska vi åka till simhallen. Han väntar uppenbarligen.

Men nej. Idag är det min dag. Jag laddar batterierna. Och blev skitsur när jag så att jag blivit diffad att jobba nästa fredag förmiddag. För då är jag bjuden på lunch och bokcirkelträff. Med jobbanknytning. Vi läser den här boken och den är rätt provocerande för min yrkeskår. Fast å andra sidan rätt tänkvärd. Det finns helt enkelt många sätt att se på saken. Det ska bli mycket intresant att diskutera den med kollegorna men nu måste jag alltså hitta någon att göra ett byte med. Det brukar sluta med att man sitter där med ett extra helgpass, eller att det inte går över huvud taget. Men det sistnämnda är inget alternativ.

Superskurk

Vi åt pannkakor till middag igår. Hur det gick till minns jag inte men samtalet gled in på Darth Vader. Varpå Otto säger med emfas: Darth Vader är en riktig skurk!

Ja, jo det kan man ju inte annat än hålla med om. Han tuggar lite pannkaka och tillägger: När han lagar pannkakor äter han upp alla själv!

tisdag, januari 26, 2010

Livet på en pinne

Åh vad trögt det var att ge sig ut och springa idag. -11 grader ute, det är kallt nu i vinter. Jag som längtade så igår längtade inte alls idag. Men eftersom jag vet att det bara är ett initialt motstånd gav jag mig ut i alla fall. Och det var så skönt! Sprang den runda i skogen som jag tänkt mig. Lite orolig blev jag efter ca 3 km när jag inte visste riktigt vart jag befann mig och det fanns många upptrampade stigar att välja mellan. Men det är faktiskt inte så lätt att springa vilse som man kan tro och efter ytterligare 1 km visste jag på ett ungefär vart jag var. Totalt blev det ca 6 km och den rundan kan utvecklas betydligt. Helt fantastiskt att springa i skogen efter att harvat grusväg i snart två månader (även om det är en fantastiskt vacker grusväg). Stora granar, lätt dis och snö. Rimfrost i ögonfransarna och rök ur munnen. Det kändes både lätt och helt rätt idag!

måndag, januari 25, 2010

Mat v. 4

Måndag: Köttfärslimpa, vitkålssallad
Tisdag: Pannkakor, lingonsylt, syror
Onsdag: Potatis- och purjosoppa
Torsdag: lagar ingen mat, ska på fest!
Fredag: Lagar inte mat, jobbar kväll.
Lördag: Jobbar
Söndag: Jobbar

Husmanskost den här veckan.

Längtar ut i spåret

Idag tänkte jag förutom kalasförberedelser hinna ut med knattarna. Pulkaåkning en stund innan lunch. Igår när vi drog Otto och Ville i pulka för att få en liten promenad gick vi en sväng i skogen. Om det var någon som kört upp det med skoter eller så, vet jag inte men brett och bra och upptrampat var det. Här kan jag ju springa! Jag börjar bli så trött på att springa samma gamla grusväg som jag gjort ända sedan snön kom. Så nu längtar jag efter att springa i skogen imorgon.

söndag, januari 24, 2010

Jullovet slut

Imorgon börjar vecka 4 och det är först nu som det känns som om jullovet är över. Först har jag varit hemma med Ville och Otto efter Ottos brännskada. Två veckor har han faktiskt varit hemma vilket har varit bra för armarna läker jättefint och huden är nu hel igen även om han kommer få ärr. Första veckan fick han stanna hemma pga infektionsrisk innan såren läkts och även för att man blir ännu känsligare för kyla när man har en brännskada. Förra veckan fick han stanna hemma extra då Stefan var i USA och det blev knöligt för farmor att skjutsa till och från dagmamman när jag jobbade. Ville och Otto har alltså varit hemma i över en månad. Time flies.

Imorgon ska vi ha 4-årskalas och Otto är förväntansfull. Lektältet som de fick i jullklapp är uppsatt, vi har bakat bullar idag och jag har förberett för fiskdamm. Jag undrar om alla vilda dagbarn kommer att riva kåken?

På tidag är det riktigt vardagsliv igen och jag längtar. På jobbet har vi lagt schema till och med påsk nu. Jag planerar för sköna löpturer och promenader i Småland mellan påskgodisätandet! Men innan dess ska vi hela högen upp till Jämtland och åka skidor. Sist vi var där var sommaren -06.

onsdag, januari 20, 2010

Viktigt beslut

Jag har tagit ett beslut. Jag ska inte grotta ner mig i hur jobbiga nattningarna är. Jag ska lämna det dåliga samvetet över att jag blev för arg häromkvällen (fast det fortfarande svider inombords) och jag ska lösa problemet. Kvällens motto var: lugn, vänlig och bestämd. Varför skulle det ta så lång tid att komma på? Det tog tid, ja det tog närmare 1,5 timmar innan han somnade. Men då hann jag å andra sidan också natta Julius under tiden. Ingen helgalen Ville. Emellanåt ledsen, emellanåt arg men inte övergiven och inte "överkörd".

Det bästa med att ha barn, (förutom att de är fantastiska och att man älskar dem så att man går nästan sönder) är faktiskt att man får möjlighet att lära sig mycket om sig själv. För det finns inga som lockar fram de sämsta sidorna hos mig så mycket som mina barn. Inte roligt men en enorm förbättringspotential. Det gör ont att se hur fel jag gör ibland. Men det var ju det jag skulle agera utifrån. Skuld behöver inte vara en förhatlig känsla om man bara agerar på den och försöker bättre. Gör om gör rätt. Mer kärlek, mindre tjat. Mer beröm, mindre tjat. Mer tid, mindre tjat. Och så är jag dum igen och får börja om från början. Med det menar jag inte att curla, inte stryka medhårs och att de alltid ska få som de vill. Jag menar att de ska bli sedda och respekterade och lyssnade på. Det är faktiskt galet svår. Speciellt när man är trött. Och när man har många.

tisdag, januari 19, 2010

Festfin

Veckans mat v. 3

Måndag: Pyttipanna m överbliven kyckling, rödbetor, potatis och stekt ägg samt lite fetaost.
Tisdag: Veggopastasås m gröna linser, pasta och mozzarella.
Onsdag: Vitbönsoppa med spenat och crémefraiche.
Torsdag: Lax i någon variant kanske thaisoppa m potatis och morot igen.
Fredag: Lata kåldolmar.
Lördag: Frittata m de grönsaker som finns hemma samt potatis. Bönröra och syror till.
Söndag: Köttfärsås med spaghetti

Känns som en rätt varierad matsedel. Får duga.

måndag, januari 18, 2010

Summa sumarum

48 minuters hejdlös gråt. Det knäcker mig och jag känner mig värdelös. Jag blir arg för att jag inte kan lösa det här på ett bra sätt, jag blir arg för att det stjäl tid från resten av familjen och av den lilla kvällstid som finns kvar. Jag inser att Ville behöver ha mig, att han på något sett är inne i en separationsfas där han hela tiden ser mig gå när han vill att jag ska vara kvar. Men det är inte lätt när det finns tre andra barn som också behöver mig.

Status just nu är att jag ska gå ner och ta itu med köket och allt som ligger kringvält i vardagsrummet, inklusive med eget risiga humör. Jag ska skicka Ebba i säng. Julius är nattad och jag gjorde ett försök att läsa för honom men det var omöjligt eftersom Ville vägrade att göra något annat än att stå precis bredvid och illvråla så att jag inte kunde höra vad jag läste. Det har inte blivit någon nattläsning för Julius sedan Stefan åkte och jag har alltså ägnat dryga timmen åt att natta 1 barn.

Nu väntar förmodligen en usel natt eftersom en sådan här nattning även brukar sätta spår i drömmarna. Jag räknar kallt med en arg och ledsen Ville inatt.

45 minuters skrikfest so far

Nattning av Ville pågår fortfarande. Han har skrikit så han kräks, jag har försökt allt. Snäll, dum what ever. Hittills konsekvent dock. Konsekvensen är att jag tänker inte ligga i mörkret och natta i evigheter. Det beslutet reulterar i hysteri. Just nu sitter jag vid sängänden. Tips någon?

lördag, januari 16, 2010

Egentid och planering

Tänk att jag absolut inte vill gå och lägga mig fast jag borde. Har varit uppe sedan 05.00 imorse. Men nu är huset äntligen tyst och jag tänker; bara 5 minuter till. Imorgon är jag ledig. Då ska jag springa 10 km hoppas jag. Laga sopplunch och sedan åka med Ebba för klippning och bio. Sherlock Holmes är önskemålet. På måndag är det dags för Otto och mig att ha ensamtid. Vi ska åka in till stan och gå på Vasamuseet och äta lunch. Han är mycket förväntansfull :)

Imorgon när jag är mer på G ska jag detaljplanera veckans logistik. Eftersom Stefan är i USA gäller det att hålla tungan rätt i mun för att komma ihåg allt. Tur att svärmor är här. Bättre hjälp går inte att få.

Det drar ihop sig...

Det börjar bli högsäsong på jobbet. det verkar som om cheferna planerar att rekrytera en person att enbart hänvisa när vi har fullt. Och eftersom det i februari verkar vara 100 personer mer än vårt max som har listat sig hos oss, så lär det väl bli en del hänvisningar. Och upprörda känlor. Vårdvalet är ett sjukt system.

Bolibompa-chill

torsdag, januari 14, 2010

Veckomatsedel v 2

Så här har vi ätit i veckan och ska äta är det tänkt. Jag har ju varit ledig från matlagning hela julen så nu behöver jag lite schema, ordning och reda. På lördag reser ju stefan till Orlando och både den här veckan och nästa är barnen hemma från dagmamman på grund av Ottos brännskada. Som för överigt läker fint men som belv värre än jag trodde. Att ja ghåller honom hemma beror på infektionsrisken. Blåsorna har spruckit och läker fint men nu är huden knastertorr och huden spricker lätt vilket gör att det lätt bildas nya sår där bakterier gärna etablerar sig... I sommar kommer han få ha skydd på armarna, långärmat eller övertejpat som skydd mot solen. Tiden lär väl ockå utvisa hur stora ärren blir. Nåväl, veckans matsedel:

Måndag: Thaisoppa med lax och potatis, kokosmjölk, ingefära.

Tisdag: Citronkyckling m chiliås. Pasta eller kamutvete till. Syrade grönsaker, avokado.

Onsdag: Potatis och spenatomelett med fetaot. Morötter.

Torsdag: Spenatpannkakor med lingonsylt.

Fredag: Stefan lagar.

Lördag: Lunch: Kållåda. Middag: Vegetarisk lasagne.

Söndag: Hemmagjorda hamburgare.

måndag, januari 11, 2010

Varför springa?

Läste ett intressant inlägg på den här bloggen om olika anledningar till att träna. Eller framförallt då springa. Om någon hade frågat mig för 2 år sedan om jag inte skulle börja springa hade jag sagt aldrig. ALDRIG skulle jag tvinga mig att göra något så jobbigt och samtidigt så tråkigt. Är det då en begynnande 40-års kris att jag de senaste åren börjat ägna mig åt de saker som jag ratat helt decenniet innan?

Nja, det började ju faktiskt med det faktum att träningsutbudet där jag bor inte alls var vad jag önskade. Inga roliga dansklasser på gymen alls. Eftersom jag absolut ville få konditionsträning började jag med spinning och verkligen hatade känslan under pasen. Här hade det varit på sin plats med pulsklocka och att ta det lite lugnare men jag körde för fullt och nästan kräktes varje gång. Å andra sidan fick jag plötsligt lyckokänslor efteråt. Så var jag fast. Kompien U hade samma höst börjat springa lite smått och tanken började lura sig in under pannbenet på mig. Hmmm kanske inte å dumt att prova ändå. Grundkondisen hade jag ju faktiskt fått via spinningen så jag skulle förmodligen slippa den allra värsta börja-springa-ångesten. Det som fått mig att lägga av när jag försökt tidigare. När det går myrsakta men ändå är fruktansvärt jobbigt. Redan första passet var jag fast. Det gick så lätt, det var skönt! Jag kunde! Frihet i en liten ask. Tanken var att komplettera spinningen med att springa ca 1 ggr/v. Dessutom hade jag investerat i en pulsklocka så jag tyckte mig se att springa var mer effektiv konditions och förbränningsträning än spinning till och med. Så jag sprang lite mer och lite mer. Och det blev trögt, den sköna känslan infann sig verkligen inte under varje pass. Jag låg alldeles för högt i puls inser jag nu efteråt. Sommaren var underbar efter att jag fixat inlägg till skorna. Det var bara det att det blev jobbigare och jobbigare. Jag kunde inte förstå varför. Pulsen skenade och benen var så sabla trötta. Sommaren på jobbet var tung, jag var totalt orkeslös. En kväll bara grät jag när passet var slut. Då plötsligt kom jag ihåg när jag var gravid med Ville. Samma totala orkelöshet och känslan av att inte orka, inte hinna. Min kloka barnmorska på mödravården som kollade upp järnvärdet och hittade förklaringen. Slut på järn i kroppen. Samma problem nu som då. Inte att undra på att det tog emot att springa. Kroppen hade svårt att transportera runt syret. Nu vet jag, min kropp och psyke säger ifrån när jag ligger på runt 95 i Hb. En enorm lättnad att hitta en lätt lösnning. Men nu håller jag visst att komma från ämnet. Jag skulle ju skriva om varför jag springer.

I höstas efter att jag fått upp järnvärdet till rimliga nivåer började knäna krångla. Ungefär samtidigt som jag gick till naprapat och fick ett litet benstyrkeprogram så upptäckte jag lågpulslöpning. Och det har jag tragglat med sedan i november. Tanken är att få upp den aerboa kapaciteten och kunna pringa snabbare och snabbare men ändå inte hamna i mjölksyraträsket. Och för min del hoppas jag också på att vänja kroppen successivt vid längre sträckor och slippa mer knä och höftproblem.

Men varför springer jag då? Jag vill tydligen hela tiden skriva om annat. Jag springer för frihetskänslan. För att komma ifrån vardagen en stund. Det bästa av allt är att komma ut i skogen, springa på mjukt och skönt underlag och känna sig som en del av allt. Eller som nu igårkväll när jag var ute i snön och mörkret och det var så vackert att jag nästan baxnade. Riktig trollvinter.

Eftersom jag för tillfället håller mig lågt i puls så känns det aldrig speciellt tungt. Jag längtar istället efter att kunna springa längre, längre. dessvärre verkar min kropp ganska känslig för mängd, så jag får nog öka försiktigt och träna annat också. Lågpulsträningen ger dock inte riktigt samma endorfinkickar som jag fick när jag sprang på högre puls.

Jag springer för att:
- Hålla mig i form. Känslan av att kroppen är stark och uthållig är himla skön.
- För att min rygg ska hålla. Utan styrketräning rasar min rygg helt. Jobbet är tungt för ryggen och jag tänkte hålla i många år till, trots knepiga arbetsställningar och emellanåt tunga lyft.
- Som jag skrivit ovan. Känslan av vara ute i naturen är obetalbar.
- För att rensa tankarna, få vara ensam.
- För endorfinruset, känslan av att ta ut sig helt. Efteråt är humöret på topp och det känns som jag kan klara allt.

fredag, januari 08, 2010

Spisen

Nu är spisen lagad. En liten sladd var inte väl ansluten/fastskruvad. Nu är det fixat. För tusen kronor. Man kan undra varför det inte gjordes ordentligt från början när spisen installerades.

torsdag, januari 07, 2010

Historielöshet?

Jag heter Julius och du heter Ceasar, säger Julius till sin kompis som heter Caesar i andranamn. Yey! Det var ju en egyptisk kung! Hoppas han hejade på Real Madrid!

onsdag, januari 06, 2010

Brännskador


En olycka händer så lätt. Med alla minusgrade har vi eldat... För några veckor sedan hade vi änglavakt men inte idag. Otto snubblade och tog emot sig med underarmarna mot kaminens lucka som var het. Som tur är har vi världens bästa grannar med resurser. Kallt vatten, blöta omläggningar i en halvtimme. Aloeveragel, mepitel, icke-klistriga kompresser, bandage, alvedon. De sista grejjerna hade jag faktiskt själv i vår förbandslåda. Just nu har han inte ont och jag hoppas det ska hålla sig utan för mycket vattenblåsor. Men det kommer bli omläggningar och hemmavistelse från dagmamman de närmaste dagarna.

fredag, januari 01, 2010

Ännu en summering

Jag tittar tillbaka på året och försöker minnas. Hur har året varit? Jag har redan förträngt och glömt bort. Jobbade kväll den 30:e och på vägen hem råkade jag av en slump lyssna på en krönika på radion av Annika Borg, präst i svenska kyrkan (tror jag). Den var kort och med ett klart budskap. Hon pratade om hur svårt det var att hålla isär åren och menade att det i alla fall för henne inte berodde på ålder eller begynnande senilitet utan att våra livstempon är väldigt höga och relativt traditionslösa. Förankrade traditioner knyter oss bakåt i tiden och får oss att inse att vi inte är livets medelpunkt utan del av något större, en liten ljusglimt i universum som blinkar till och sedan är försvunnen. Det kan vara en skrämmande tanke men den kan också kännas trösterik. Nu kan det ju i och för sig tyckas som att vi har traditioner som vi värnar om: jul, nyår, påsk, midsommar osv men jag antar att hon menar att traditionerna mest upprätthålls som ett konsumtionstillfälle och inte som en större kulturell och social händelse? Nåväl. Det var en intressant krönika och jag kan verkligen känna igen mig i den delen där hon pratade om ett liv där man hela tiden måste stå på helspänn för att ta emot alla bollar som kommer flygande, högt och lågt. Inte glömma, inte glömma, vad har jag missat nu?

Så kanske är det verkligen därför som de senaste åren har flutit ihop och in i varandra. 4 barn, äktenskap, försöka hålla liv i en karriär, magisteruppsats, husbygge, planera och anlägga trädgård, aktiviteter, träning, vänner, planering och planering. Om det låter bittert så menar jag verkligen inte det. Mer att jag har varit väldigt trött de två senaste åren. Och att jag borde försöka sakta in istället för att speeda upp. Min vana trogen så vill jag alltid starta nya projekt. Vidare, vidare.

För att återgå till 2009. Det har ändå vänt. Bebistiden med Ville är förbi, de nätter jag fått sova har blivit fler. Vi har tagit ner trappgrindar och nu i veckan monterade Stefan ner hasparna på köksskåpen. Stor vändpunkt! Det går åt rätt håll och vi behöver inte längre kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan utan kan åtminstone simma lugnare om än inte bara flyta med. Titta på varandra och andas!

Vi har ändå hunnit med massor. Främst på hemmaplan där stora projekt blev genomförda, grusgång, två uteplatser, gjort om gräsmatta, dränerat, planterat och lagt kantsten. Jag började jobba i april och det har varit roligt även om det bitvis har varit tungt. Troligtvis landar slutsiffran på 800 fler förlossningar än 2008, och då menar jag naturligtvis inte för mig personligen utan för jobbet som helhet. Det är mycket. Och jag har inte haft några stora komplikationer på mitt samvete. Det som har hänt har varit beyond my control sas. Jag kommer att ha en bra statistik inför utvecklingssamtal och löneförhandling.

Sommaren tycker jag var halvbra. Jag tror vare sig Stefan eller jag hade ork nog att planera så bra som vi brukar. Men vi var lediga mycket bägge två och det var skönt och välbehövligt. Annars har nog det största för mig på det personliga planet varit att jag kommit igång så bra med träning. Och att jag hittat löpningen (om man nu kan kalla min begränsade hastighet i skog och mark för det). Jag har verkligen älskat (nästan) alla de rundor jag sprungit. Och framförallt har jag älskat känslan efteråt. Jag är också glad att jag upptäckte mitt låga järnvärde för det är faktiskt efter att jag börjat med järntabletter som jag verkligen fått mer ork och kraft både i träning och vardag.

Slutsummering: Jag har tillbringat mycket tid med barnen och Stefan och de är det viktigaste i mitt liv. Har jag njutit tillräckligt av vardagen? Ja, jag tror det. Det måste vara ett bra liv när man nästan oavsett känner sig lycklig åtminstone en liten stund varje dag.